Recension av Journey

mar
22

För ett tag sedan skrev Albin några rader om Journey, ett spel som det har skrivits mycket och gott om i princip överallt. Det var länge sen jag såg ett så på förhand hyllat spel.

Igår kände jag att det var det dags. Jag köpte spelet för 115kr, laddade ner det, installerade det. 35 minuter senare slussades jag ner och jag befann mig i ett ökenlandskap. Sanddyner så långt ögat kunde se. Redan här gillade jag upplägget. Ingen information, ingen text, inget prat, Ingenting. Det finns ingenting i början av spelet som egentligen gav indikationer på vad jag förväntades göra. Efter en kort stund hamnade jag i spelsekvenser där spelkontrollen förklarades, men det gick fort, det är bara joggen och två knappar som används. Spelidén ligger i namnet, Journey, det är helt enkelt en resa från punkt A till punkt B.

Under resan mot slutmålet, en bergstopp som man alltid har som riktmärke i horisonten, träffade jag på andra spelare som svepte över sanddynerna. Trots att det inte går att kommunicera begripligt blir det oftast någon form av skenkommunikation där man bara står och tittar på varandra, rör sig i samma mönster och skickar iväg samma musikaliska rop. Det kändes ungefär som när man hittade en låglevlad Ally, som Horde, och beslöt sig för att bara hänga efter av ren nyfikenhet. Det kändes kul när ensamheten bröts, jag tog följe med en annan spelare från start till mål och det kändes på något märkligt sätt lite sorgligt när spelet var slut. En kul detalj är att namnen på alla följeslagare avslöjas i samband med sluttexterna. Det kändes skönt att få ett namn på personen man spenderat 90 minuters Följa-John med.

Det jag imponerades mest av var användningen av ljud och ljus. Vind, fotsteg, snö och spanande “drakar” tillsammans med stämningsfull stråkmusik bakar in allt i en stor tårta av trivsamhet. Det är ett lugnt och behagligt spel som belönar spelaren genom sina underbara miljöer. Det finns inga poäng, ingen highscore, inga achievements. Bara en resa och en stor portion nyfikenhet.

Estetiken går inte att beskriva som annat än otroligt vacker och när man spelar känns det inte ett dugg linjärt. Journey är en förebild för dagens spelindustri. Senast jag kände så här efter ett avklarat spel var 1996 då jag spelade Neverhood. Journey är aningen kort, 90 minuter tog det för mig, men jag hyllar formatet. För 115kr råder det inga tvivel om att det är en fungerande spelidé.

Skribent: Alexander Nilbrink

Nitisk technofantom med ett patologiskt förhållande till sociala medier, PR och design. Blir knäsvag av snygg typografi.
Kontakt: alexander.nilbrink@hypeline.se

Annons ▼

Relaterade artiklar

Rekommenderad läsning