Recension – Battlefield 3 (X360)

nov
9


Den svenska spelstudion DICE har kämpat på med sitt trofasta spelvarumärke Battlefield ett bra tag nu. Det första spelet Battlefield 1942 släpptes redan år 2002 och lite drygt ett decennium senare är det nu dags för Battlefield 3. DICE har med sitt väloljade marknadsföringsmaskineri skapat en påträngande hype kring spelet. Den stora frågan är om spelet håller måttet? Och vem är det som hela tiden snor mitt flygplan?

I dagsläget består spelmarknaden till stor del av en tätbevuxen fps-djungel. Jag har personligen inget emot att skjuta mig igenom ett och annat fps och har i ärlighetens namn lagt ner alldeles för mycket tid i spelserier som Call of Duty och Halo. Jag hävdar dock att många spelutvecklare som fastnat i fps-träsket stirrar sig blinda på ytan och tummar på saker som originalitet och spelbarhet. Därför glädjer det mig att Battlefield 3 slår ner som en energiladdad bomb i en sömnig spelgenre.

Här har vi essensen av vad Battlefield 3 handlar om


Det är inte så svårt att sälla sig till hyllningskörerna eftersom Battlefield 3 har ett helt fenomenalt flerspelarläge. Med den egentillverkade spelmotorn Frostbite 2 i ryggen skapar DICE en magnifik spelvärld där du verkligen kan leva ut dina vildaste krigsfantasier. I ena stunden smyger jag runt i en lummig skog med kniven i högsta hugg för att sedan flyga runt i jetplan över torra ökenlandskap. Det som jag uppskattar mest är dock spelets squadsystem och det faktum att man uppmuntras till att arbeta i lag och hjälpa varandra.

Spelet är dock inte utan sina brister, något som tar sitt tydligaste uttryck i spelets enspelarläge. I jämförelse med det fria multiplayerläget känns single player-kampanjen klaustrofobisk och forcerad. Kampanjen är egentligen inte dålig men den är i det kortaste laget och bjuder på alldeles för få minnesvärda ögonblick. Den är i princip skapad på samma stoff som många andra fps-kampanjer består av, inte minst Modern Warfare-serien.

http://www.youtube.com/watch?v=nMxgZ7jxPqw

Välregisserade moment finns det gott om i kampanjen, men den är inte nämnvärt spännande att spela.


Grafik och ljud är av yttersta toppklass men har en tendens att lida av vissa buggar. Har man en kraftig PC går det givetvis att klämma fram mer audiovisuellt godis ur spelet än vad 360-versonen är kapabel till. Vi envisa konsolägare får helt enkelt nöja oss med en något nedbantad version med en framerate kring 30-strecket. Det duger åtminstone för mig.

Det råder ingen tvekan om att DICE med sin spelmotor Frostbite 2.0 skruvat fram en av vår tids i särklass mest imponerande krigssimulatorer. Eftersmaken är god och det finns mycket att hämta i multiplayer och co-op-lägena. Det är inte bara en värdig utmanare till Modern Warfare utan en ny milstolpe för fps-genren. Om andra utvecklare följer det här exemplet får gärna fps-djungeln växa till sig ännu mer!


Skribent: Albin Ström

Musikproducerande herre från Örebro. Går loss på allt från psykedelisk electronica till idogt rollspelsharvande.
Kontakt: albin.strom@hypeline.se

Annons ▼

Rekommenderad läsning

Relaterade artiklar