Nintendo 64 – Spelglädje

Maj
18

Det var i slutet av 90-talet som jag började fastna framför TVn och TV-spel. Min bror hade dragit hem ett gäng vänner för att spela hela kvällen lång. Lik förbaskat blev jag utslängd gång på gång för att jag störde deras upplevelse när de för första gången fick uppleva ett av tidernas bästa spel genom tiderna, Goldeneye till Nintendo 64.

Under de kommande veckorna blev jag mer och mer förälskad i detta spel och trots min ringa ålder ville jag bara fortsätta att spela. Fler kontroller inhandlades, det blev mer speltid och fler vänner blev lika förälskade som jag. Det blev en bra kombination med det riktiga livet med fotbollsmatcherna på gräsmattan och ett par timmars spelande på en 28 tum TV. Jag minns det väldigt väl. Det var en tid då TV-spel var så ruskigt roligt varje gång trots att det såg likadant ut, med samma motståndare, samma banor och oftast samma lag. Detta var början på en rad med roligheter framför TV-skärmen och konsolen Nintendo 64.

För att varva med spelen så fanns det ett annat spel, helt olikt Goldeneye, men med samma spelglädje. Jag talar om Super Mario Kart. Att bara styra en gokart med en spak, hålla farten med en knapp och avlossa vapen med en knapp var väldigt underhållande. Det krävdes inte mycket skicklighet i spelet och variationen på banorna var bristfällig, men ack så roligt det var. Farsan kunde vara med och spela, syrran också, alla kunde vara med och spela ett så pass simpelt spel.

Det var verkligen något speciellt att sitta och spela tillsammans med sina vänner framför Nintendo 64. När jag sedan fick min första egna konsol, en Xbox, var det inte samma sak längre. James Bond var inte lika rolig att agera som, det var inte lika roligt att sitta i soffan med en större tv och snyggare grafik. Jag har verkligen haft roligt med både Xbox och Xbox 360, dock inte alls i samma grad som jag hade med Goldeneye och Super Mario Kart.

Numera handlar det mycket om att ett spel ska ha en bra story, snygg grafik och ett grymt onlineläge. Klart det är roligt att sitta med headset och möta flera spelare än bara sina vänner på Halo 3. Men återigen, det toppar inte spelglädjen som Nintendo 64 och dess spel hade. Kanske är det jag som har blivit gammal, eller så kanske jag inte hade så roligt som jag säger att jag hade för tio år sedan. Det är tid för spelutvecklarna att satsa på annat än grafik. Jag vill ha spelglädje.


Skribent: Martin Eriksson

Sportnörd med rötterna i Katrineholm. Mår dåligt utan musik från Kent och drar gärna en ordvits eller två.
Kontakt: martin.eriksson@hypeline.se

Annons ▼

Rekommenderad läsning

Relaterade artiklar