Google+
Facebook
Twitter
YouTube
Rss
Dec
13

Recension av The Elder Scrolls V: Skyrim


Drakar och demoner, grottor och fjäll. Bethesdas recept på storslagna rollspelsäventyr har förfinats och The Elder Scrolls-serien växer sig allt större. Skyrim bjuder på många timmar spelglädje, men inte helt utan viss frustration…

Mastodonternas mastodont

Bethesda Softworks har återigen dammat av sin klassiska spelserie The Elder Scrolls och skapat ett nytt rollspel av episka proportioner. Man skulle kunna säga att det här är spelvärldens svar på filmvärldens Ben Hur, ett mastodontprojekt signerat ett gäng ambitiösa spelutvecklare. Bethesdas första spel inom The Elder Scrolls-serien släpptes redan år 1994 och blev något utav en mindre försäljningsframgång. Sedan dess har de hunnit förfina ett spelkoncept där de mer eller mindre blandat rollspelsgenren med ett upplägg inte helt olikt det vi är vana vid att se i Grand Theft Auto-spelen. Du får fria tyglar att utforska en medeltida fantasyvärld och behöver inte nödvändigtvis spela igenom huvudstoryn. Ett uppfriskande upplägg i ett spelklimat som allt för ofta präglas av linjära spelupplevelser.

Tillbaka på hästen

När Skyrim först utannonserades var det förmodligen många som blickade mot almanackan, väl medvetna om eremitlivet som väntade. Jag vad dock tveksam, skulle verkligen Skyrim lyckas med att trollbinda mig på samma sätt som föregångaren Oblivion? Med facit i hand och över hundra timmar i speltid är det bara att kapitulera. Det här spelet är minst lika vanebildande. Det är dock inte det enda som är likt från föregångaren, på gott och på ont.

Upplägget känns igen. Det rör sig om en substansfylld huvudstory som ackompanjeras av runt fem stycken sidokampanjer och en hel uppsjö av uppdrag. Den stora nyheten i spelet är att det nu finns drakar som man måste besegra, något som spelets huvudsakliga story bygger på. I överlag är det förvånansvärt god variation på spelets uppdrag, däremot kan stridssystemet bli en aning repetetivt. Det är något som Bethesda fortfarande inte riktigt har bemästrat men det är ändå bättre i Skyrim än vad det var i Oblivion. Nu kan du äntligen fördela vapen och magier på två händer vilket öppnar upp för en rad spännande kombinationer som du kan överraska dina fiender med. Du kan dock fortfarande inte svinga dina vapen från de hästar som finns i spelet, något som jag kan sakna.

Att skjuta välplacerade pilar är alltid en fröjd.

Bara en lvl till

Lvl-systemet från Oblivion har till min stora lycka reviderats och blivit mer flexibelt i Skyrim, förmodligen tack vare Bethesdas arbete med Fallout-spelen. I Skyrim har man infört färdighetspoäng som du låser upp olika färdigheter (perks) med, exempelvis möjligheten att sakta ner tiden när du zoomar med din pilbåge. Det här ger större möjligheter till att skräddarsy din karaktär beroende på hur du vill spela. Uppsendeväckande är att man nu kan smida sina egna vapen och rustningar. Vill du sedan döpa din egengjorda stridsyxa till ”Grisslaktaren” kan du givetvis göra det men då krävs det att du förser svärdet med magiska egenskaper, så kallade ”enchantments”. Ju fler perks som du låser upp som berör dessa färdigheter, desto bättre vapen. Minst sagt beroendeframkallande…

Miljöer att förlora sig i

Om det är något som det här spelet briljerar med så är det dess miljöer. Få spelvärldar har fått mig att falla in i samma nördkoma som Skyrim, ett spel som visar var skåpet skall stå när det kommer till atmosfär. Spelets audiovisuella aspekter förtjänar en stor applåd och är ett stort skäl till varför man fastnar och vill spela vidare. Musiken är något utav det bättre jag hört i spelväg och ljudeffekterna skapar en trovärdig illusion av att du befinner dig i en levande värld. Att höra Max von Sydows röst eka i ett fiktivt tempel är en upplevelse i sig.

Grafikmotorn fyller sin funktion och målar upp såväl vackra, storslagna landskap som dunkla grottor. Det finns spel som rent tekniskt sett är snyggare och som t.ex. har bättre karaktärsanimationer men få spel kan mäta sig med Skyrims storlek. Tyvärr är spelet så pass stort att det spricker i sömmarna, och där har vi spelets akilleshäl.

”Jag trivs bäst i öppna landskap”

Then I took an arrow in the knee

Faktum är att världen i Skyrim bjuder på en hel del buggar under resans gång. Man kan tycka att det rör sig om petitesser i sammanhanget, men faktum kvarstår att några har varit rent utav spelförstörande. Laddningssekvenser som fastnar, grottor som disintegrerar mitt framför dina ögon, korrupta uppdrag, pilar som fastnar i ditt huvud etc. Chansen är hög att du stöter på något utav dessa problem. Skulle du fastna i en grotta av någon märklig anledning finns det som tur är en automatisk sparfunktion som gör att du kan ladda om från ett tidigare ställe. För att vara på den säkra sidan, ha för vana att spara många egna sparfiler.

Nu kanske det låter som spelet är helt förstört men så är verkligen inte fallet. Sett till mängden speltimmar jag spenderat i spelet är det ändå försvinnande få buggar som jag stött på. Man får helt enkelt hoppas på att Bethesda rättar till sina misstag genom att patcha spelet.

En vanlig dag på hästen i Skyrim!

Slutligen

Att Skyrim är ett utomordentligt äventyr råder det inga tvivel om. En fantastisk single player-upplevelse som tråkigt nog kantas av en rad buggar. De förtar dock inte allt för mycket från den spelglädje som finns att hämta i det här mastodontspelet. Bara en sådan sak som att jag mitt i min karriär som tjyv kommer över en journal som syftar till det svenska bandet Katatonia är en liten detalj av många som gör att jag verkligen uppskattar Skyrim. Det tilltalar mitt spelintresse på flera fronter och förtjänar att hyllas. Jag lämnar er med betyget för att gå tillbaka till att svinga mina eldsvärd på tundran i Skyrim.

Betyg: 9/10


Skrivet av Albin Ström

Musikproducerande herre från Örebro. Går loss på allt från psykedelisk electronica till idogt rollspelsharvande.
Kontakt: albin.strom@hypeline.se

Annons ▼

Rekommenderad läsning

  • Tom

    Jadu Albin min vän. Det här måste jag säga att du förkortat. Men å andra sidan var det nog den bästa recension jag läst. Eftersom den var kort. Huvudliga har jag ju inte spelat det själv än. Men måste ändå säga att det nu lockar mig ännu mera för att ta reda på den där coola hästbuggen.

    • Albin fungerar lite som Näcken, för gamers.

    • Man tackar och bockar! Här ville jag lämna lite åt fantasin så att jag inte förstör upptäckarglädjen hos de som inte spelat Skyrim än.

      Har inte varit med om hästbuggen själv, men den är likförbannat helt hysterisk! 😀

Relaterade artiklar